Under drygt sex års tid har mitt underliv varit mitt största fokus. Vestibuliten har gjort att mitt underliv blivit mitt centrum, det viktigaste. Mår underlivet bra – mår jag som person och individ bra. Lite den inställningen. Jag har utvecklat ett så otroligt starkt band till mitt underliv, både på gott och ont. Vestibulit är så mycket mer för mig än bara en diagnos, och en term som beskriver det som händer med mitt underliv. Det är en förklaring som jag kunnat klamra mig fast vid. Det är en hjälp, då jag ska säga vad för fel jag har, men samtidigt en term som lätt blandas ihop t.ex. vestibulärt syndrom som har med hjärnan och balansen att göra. Jag blir väldigt glad när människor vet vad vestibulit innebär, då jag både slipper förklara samt att det är bra att kunskapen sprids. Jag har nog inte förstått hur starkt relation jag har haft till mitt underliv, fören typ nu. Under hela min graviditet gick jag runt och oroade mig för förlossningen, fast jag själv inte ville inse det. Jag var så jävla rädd för vad förlossningen skulle orsaka för skador på mitt älskade skrev. Jag var så rädd för bristning, så att jag nu i efterhand ångrar min förlossning big time. (OBS! Detta inlägg speglar INTE min relation till min dotter, utan detta handlar enbart om förlossningen osv, så att ingen får för sig att jag ångrar min dotter. För så är INTE fallet!)
När jag frågar min mamma om hur hon skulle beskriva en förlossning, så säger hon att det går att likna med att skita ut en vattenmelon. Frågar jag kvinnor som är jämnåriga med mig, så beskriver många det, som en nästintill, magisk upplevelse. Att det är det häftigaste de fått varit med om. Att allt annat bleknar i jämförelse. Jag vet inte hur jag skulle, eller ska beskriva en förlossning. För jag vet inte vem jag är utan vestibuliten. Vem är jag utan ont i underlivet? Vad är jag, och vad är vestibuliten? Jag minns knappt hur det är att ha sex utan vestibuliten närvarande. Jag minns hur det är att ha sex utan att få ont, men jag minns inte hur det är att ha sex av ren och skär njutning och inte den minsta tanke på underlivet. Underlivet är närvarande i allt jag gör. Jag tänker på det jämt, mer eller mindre. Jag tänker jämt på hur det känns, om jag har ont eller ej, om det mår bra eller dåligt, hur det ser ut osv. Jag blir också påmind varje gång jag ska byta min dotters blöja. Jag tänker ofta på vad för relation hon kommer att få till sin snippa när hon blir äldre. Hur ska jag prata med henne om sex och samlevnad, när jag själv bara har nästintill negativa bilder av det? Hur ska jag kunna prata om snippan och sex, utan att mina negativa erfarenheter ska avspeglas i samtalet? Hur ska jag svara, om hon ställer frågan (jag har hört många barn fråga just denna specifika fråga rörande sex. Vet att jag själv också ställt den) Hur känns det när man har sex? Vad ska jag svara på en sådan fråga? Det är mycket frågor nu, och det ordnar sig säkert vart efter tiden går, men jag kan inte låta bli att fundera.
Om man har en diagnos, så blir man ofta ett med sin sjukdom. Man kan allt, vet allt, läser allt, pratar om allt, känner allt. Det är nog viktigt att inte sjukdomen eller diagnosen tar över en som person. Man är inte sin diagnos eller sjukdom, men sjukdomen eller diagnosen är en del av en som person. En diagnos eller sjukdom är en erfarenhet, och den förändrar en som person, vare sig man vill eller ej. Det går inte att inte låta sig påverkas. Man får nya perspektiv, man får kanske i och med en diagnos eller sjukdom, nya hjärtefrågor och nya perspektiv. Innan jag fick diagnosen vestibulit, så hade jag ingen aning om vad det var för något. Innan jag fick problem i underlivet, hade jag inte bekymrat mig så mycket om mina nedre regioner. Jag rakade bort allt könshår, jag smörjde aldrig in, jag gick alltid med superdupertighta jeans eller byxor. Men mådde mitt underliv dåligt för det? Jag vet faktiskt inte. Visserligen var jag ju inte sexuellt aktiv på den tiden, så det är ju svårt att veta ur det perspektivet. Då, visste jag INGENTING om underlivet överhuvudtaget. Jag visste vad allt kallades rent fysiskt, men mer än så var det inte. Visst kunde jag ha klåda då och då, när det var sommar och jag sprang runt i bikinibyxor under mina tajta jeans, men då smörjde jag på lite canesten eller dylikt, och sen var det inte mer med det. Men framförallt, så var det ingen som pratade om underlivet eller snoppen heller för den delen. Vi pratade lite om det på sexualkunskapen, men det var ju hemskt pinsamt då och det blev ju inte speciellt seriöst. Vi pratade om mens, preventivmedel, lite om hur man ser ut som man och kvinna. Vi kollade på en tecknad film där två streckgubbar hade sex, vilket givetvis var en man och en kvinna. Jag vet även att vår biologilärare även sa att man som tjej kan få ont första gången man har sex.( Eeeeeeh vaaaaaa?!) Redan då normaliserades smärtan i underlivet. Om man blir inpräntad att man troligtvis kommer få ont när man har sex, då är det väl klart att smärtan troligtvis kommer som ett brev på posten?
Det är mycket som lett fram till hur det är idag. Allt spelar en roll. Men detta är givetvis ingenting jag reflekterat över innan jag fick problem, och det dröjde fram tills det att jag gick ut och berättade om min diagnos och mina problem offentligt. Jisses, jag har fått så många nya perspektiv och ställningstaganden i och med mina problem, samt efter min graviditet och förlossning. Jag har fått upp ögonen för hur verkligheten ser ut, hur hur sjukt väldigt mycket är i denna värld. Jag ser samband, jag ser en cirkel som sluts, ett kretslopp där ALLT spelar en roll. Allting och alla hänger ihop, på ett eller ett annat sätt. Jag är en bricka i spelet nu, jag är inte bara en av alla tusen som är drabbade av vestibulit, utan nu är jag även före detta gravid, förlöst och nu även förälder/mamma. Allt har just blivit betydligt bredare, och rörigare. Jag kan ta ställning i so otroligt många fler frågor, allt från om bäckensmärta till barnuppfostran. Vem är jag nu? Vad är jag nu? Vad har jag varit? Vad vill jag bli? Detta gångna år, har förändrat mig, men jag vet inte riktigt hur. Jag vet bara att det fått mycket annat att blekna, och samtidigt fått andra saker att lysa starkare. Jag hade hittat mig själv, trodde jag, men nu är det rörigt igen. Jag trodde jag var ment to be lärare, men nu vet jag inte längre. Jag trodde det var mitt kall, min livsuppgift, men nu tvivlar jag. Skolans värld älskar jag, men den lyser inte längre starkast. Jag kan tänka mig att arbeta i skolans värld, men i en annan roll än som lärare. Jag ska bara komma på vad, och hur.
Jisses, hur en diagnos kan göra att hela ens värld vänds upp och ner. Identitetskris big time. Känner mig lika vilsen som en elev på högstadiet… Men detta ska vi nog reda ut, eller hur? 
